Gud vad det kändes konstigt att skriva den där rubriken.


Igår landade jag i Berlin vid tolv. Insläppet var 17.00, jag kom en timme innan, sprang fortare än någonsin och hamnade i mitten, allra längst fram. Jag kunde se Terry Balsamo gå omkring bakom scenen. Väntade fyra timmar.
Tio minuter över nio kom Will ut och satte sig vid trummorna. Alla skrek. När Amy, täckt av rosa glitter, kom ut och sjöng DO WHAT YOU WHAT YOU WANT IF YOU HAVE A DREAM FOR BETTER vet jag inte riktigt vad som hände annat än att jag gick sönder, jag bara grät hysteriskt och grät och grät och det var HELT SJUKT. Det var så overkligt, allting.
Direkt efter What You Want var det Going Under. The Other Side. Jag ringde Em. Weight of the world. The Change. Lithium (I want to stay in love with my sorrow but god, I wanna let it go). Made of stone (Amy snubblade och ramlade men det var fint för hon skrattade och vi skrattade). Lost in paradise. My heart is broken. 
Har nog aldrig skrikit så mycket som jag gjorde under Sick och Whisper. Det var otroligt. Sedan var det Imaginary. Call me when you're sober. Bring me to life. Evanescence försvann men kom tillbaka och spelade Your star. I CAN'T SEE YOUR STAR, THE MECHANICAL LIGHTS OF BERLIN FRIGHTENED IT AWAY. Och sedan Swimming Home. Och så sista låten, My Immortal. BUT THOUGH YOU'RE STILL WITH ME, I'VE BEEN ALONE ALL ALONG.

Och efteråt låg jag som en hög med smutstvätt och grät. Hade gråtit konstant under hela konserten. Aldrig har jag gråtit så många tårar av lycka eller skrikit så mycket av kärlek som då. men
JAG HAR SETT EVANESCENCE LIVE OCH DET KÄNNS SÅ JÄVLA BRA. 
Mitt liv är fullständigt.







På något sätt lyckades jag filma What You Want. Det hörs typ ingenting pga skrik och framförallt tjejen bredvid mig men JAJA. 



Och WHISPER, det var så jävlajävlajävla bäst.